Vaknat till måndag morgon med nya möjligheter.

Vaknade till en mindre trevlig morgon – men utmaningar gör en till den man blir och tillåter sig att bli. Dags för nya tag och göra slag i saker som måste göras. Mailat min fd. chef och hans son samt den som tydligen var ekonomiansvarig, men även hon har slutat – undra om hon fått sparken eller om hon gått därifrån med tårar i ögonen… hmmm… den arbetsgivaren borde ha en kontrollfunktion på sig. Nu var det någon annan man skulle höra av sig till så det gjorde jag också… Undra när jag får mitt arbetsgivarintyg? Om ett år? Nej, jag är smartare än så, redan pratat med facket och om jag inte har fått det till i slutet av veckan så skickar de ut en påminnelse, det gäller att ligga steget före. Nu återgår jag till jobbet en stund till.

Då har jag varit hos min terapeut och pratat ut om det som känns inte bara konstigt utan även främmande för mig. Att jag utan att vackla står för mina åsikter följer den vision jag har om hur mitt liv skall se ut. Det jag inte visste innan var att jag nu har omvandlat  min vision till verklighet, min sanning. Att jag vet hur jag vill ha mitt liv och att jag följer det som känns rätt för mig. Jag har levt hela mitt liv med missbruk av olika slag i mitt liv och nu väljer jag bort det. Som ett exempel, jag har inga missbruks problem själv, men ändå så tar jag avstånd från alkoholen och dricker inte ett enda glas tillsammans med min mamma. Jag väljer inte bort alkoholen i sig (vilket jag med glädje gör i alla fall, då jag har sett hur det påverkar och skadar människan och dess omgivning) utan jag väljer bort att dricka tillsammans med henne och på detta sätt gör jag inte alkoholen legitim i våra samvaro. Om hon dricker är det hennes beslut och välja, inte min. men jag behöver inte skada henne genom att sitta och dricka med henne, speciellt inte ens när jag inte har något sug efter det. Ett stort tack till min terapeut som inte bara visade mig att jag faktiskt har börjat välja själv utan även till de andningsövningar som hon visade mig som gav en god utdelning på min inre harmoni. Tack!

Det blev en konstig dag idag, kanske är det jag som har brist på förståelse – jag vet inte.

Söndagsmiddag hos svärmor, super god Entrecote med persiljepotatismos och skysås. Sen återigen mys med min älskade i soffan. Lyckan var total, tänk om den bara hade varat. Jag vill inte lägga mig i hur andra uppfattar eller upplever andra människor, men som sagt jag förstår att min kära upplever känslor som kanske jag aldrig kommer att förstå då jag inte har samma problematik som han. Det enda jag vet är att jag inte accepterar missbruk i mitt liv. Jag älskar honom så otroligt mycket, men jag kan inte, har inte den förmågan att samtala om känslor kring återfall i missbruk. För min mening gällande återfall i missbruk är att man tar ett återfall inte får. Det är ett jobbigt ämne för mig att tala om. Inte för att jag är rädd att tala om det, för det är jag inte. Jag vet min ståndpunkt.

Jag vet inte om vi missförstådde varandra eller om vi bara inte talade samma språk. Visst köper jag allt att känslor kan leda till olika beslut, både bra och mindre bra oavsett vad det än gäller. Men därefter får man också ta de konsekvenser som följer med detta. Jag är helt införstådd att olika händelser och påtryckningar från andra människor kan väcka känslor som man ogillar och kan leda fram till ett vägskäl som i detta fall skulle kunna vara ett återfall. Men i slutändan är det inte den personens eller den händelsens fel att återfallet kommer – för trots att känslorna kommer så har man ett val att göra – tillåta känslorna ta helt över, eller stanna upp och göra det andra valet att låta bli.

Jag fick höra att jag inte förstår något av sjukdomen alkoholism, kanske inte. Jag är ingen expert, det enda jag vet och det enda jag har lärt mig genom att gå på olika möten är att de som inte fallit i återfall går på möten och blir påminda om att det inte leder någonstans och har faktiskt också lyckats med sin nykterhet. Jag hör från dem som har haft återfall att de inte har tagit sjukdomen på allvar och låtit känslorna styra, de och även andra som känner de säger efter ett återfall, om en förändring är gjort att de har fattat vad det handlar om. Jag ser inte återfall som en möjlighet i ett tillfrisknande. Jag kan inte göra återfall till något legitimt. Jag är uppriktigt ledsen för dem som hamnar där och håller tummarna för dem att de skall klara det nästa gång.

Men jag kan inte säga det till den jag älskar att jag gör återfall legitimt, det skulle för mig vara samma sak som att säga varsågod och drick. Kanske är det fel utav mig, kanske är det hårt av mig att stå på mig i detta fall. Men jag kan inte, jag kan inte gå emot min känsla att jag skulle kunna skada honom med att säga det. Jag kan inte! Jag lämnade honom för jag ville inte att vi skulle bli värsta ovännerna, jag vill inte heller utsätta mig för att ta steget över tröskeln och göra det legitimt. Jag vill inte! Jag är inte ovän med honom, jag väljer bara att lämna situationer som kan leda till ord som man sen kommer att ångra.

Jag tänkte över situationen noga efteråt, jag inser att jag står för min åsikt, jag kan inte göra det legitimt. Jag skickade ett sms för jag visste inte om han var i möteslokalen och jag vill inte störa honom på dessa möten. Efteråt hörde jag inget ifrån honom, jag ringde, men han svarade inte. Naturligtvis gör det mig orolig, inte för att han skulle ha tagit ett återfall för det är hans beslut och hans vilja att ta det. Men jag vet att han inte mår bra nu och jag vill inte att han skall vara ovän med mig. Är det så att han inte vill prata med mig eller höra av sig för att han vill på något sätt ”straffa” mig så fungerar det inte på mig. För i relationer straffar man inte varandra. Det är inget som kan såra mig. Höra av sig att man inte orkar just nu eller vad som helst är bättre än inget alls. Men det är hans beslut och de respekterar jag.

Som om dagen inte var tillräckligt bökig redan så skall det naturligtvis blir kaos här hemma också. En mamma som har tittat lite för långt ner i glaset och inbillar sig en massa saker som man sagt eller inte sagt. Pappa kommer inrusande och undrar om jag hört något om detta, i detta fall att hon skulle ha bilen, nä, jag har inte hört ett ljud om det. Men enligt henne så hade hon sagt det till oss båda. Jag orkar inte bli indragen i en massa intriger som faktiskt inte har med mig att göra.

Nu när jag sitter och skriver detta så smälls det med dörrar och en massa gormande, jag vill bara ha lite lugn och ro, lite frihet under ansvar och känna att jag är normal och har en normal familj. Det har jag inte, vad får mig att tro att jag skulle kunna få det? Detta dårhus här tar musten ur mig och att se sin egen mamma påverkas så av alkohol och gå ner sig så är inget som jag önskar något barn!

Förbjud alkoholen, jag har sett allt för mycket skit som den gör med folk för att ens säga att den borde vara laglig eller en sällskapsdryck! Den är inte legitim!

Orkar inte skriva mer för mina tårar bara rinner ner och bokstäverna går ihop… kanske jag komplterar mer senare när jag hittat lite mer ork…

Då var helgen här och den kunde inte ha börjat bättre, trots att jag var sen till lördagslunchen med min älskade och hans mamma så hade han redan påbörjat att tillaga maten och den var super god. Köttfärssås och spagetti på menyn, gott!

Middagen blev lyckad och mycket trevlig med det absolut mysigaste var myset i soffan innan han skulle på sitt AA möte. Vi låt tätt ihop, han mellan vilande mellan mina ben och jag kliade honom på huvudet och nacken medans han kliade mig på benet. Underbar känsla av närhet och kärlek. Det är dessa stunder som kan göra hela min tillvaro. Livet är en kärleksfest. Jag älskar detta liv!

Trots att dagen var förtrollad blev jag lite ledsen precis innan han skulle gå på mötet. Min älskade har sen många år tillbaka gått på antidepressivt och skall trappa ner med detta för att bli medicinfri. Han mår inte så bra av denna nedtrappning och det smärtar mitt hjärta att se hur det påverkar honom. När han sen säger att han gör det för min skull, blir jag ledsen. Jag vill att han gör det för sin egen skull inte för min. Jag vill inte heller att han gör något som får honom att må sämre, en sak i taget brukar man säger i både AA och Al-Anon tillsammans med det viktigaste först. Jag är villrådig i vad som är bäst och inte. Men min åsikt är kanske att först bli stabil i sin nykterhet innan. Jag vet inte vad som är bäst men kanske är det ett måste? Jag vet inte, men hans sponsor borde nog veta bäst, Jag förlitar mig på det. Det är trots allt de två som gör jobbet och jag har full tillit till dom båda. Men ledsen blir jag mest utav just att han mår så dåligt av nedtrappningen, jag vill inte att han skall må dåligt. Det gör mig ledsen…

Kvällen hemma hos mina föräldrar höll på att bli en katastrof, mamma hade druckit lite för mycket igen, vilket är mer än vana än en ovana. Hon putade med munnen och hade svårt för fokuseringen, hon gnällde på allt och inget, jag lyckades hålla min mun stängd tills min älskade ringde.

Jag väljer alltid att gå ut när jag pratar med honom för jag vet att hon alltid snappar upp saker man säger och sen använder hon det emot mig. Men även detta var fel, att gå ut för då hade hon inte kontrollen på mig. Det är mitt val, och jag kommer alltid att gå ifrån sånt som kan skada mig eller göra mig illa. Om det stör henne att hon inte hör och inte har kontrollen är det hos henne det ligger inte hos mig.

Min kärlek har liknande problem, han var upprörd och ledsen över att hans mamma alltid mådde dåligt när han mådde som sämst, han kände det som en belastning och ett orosmoment. Jag förstår honom och jag känner igen det ifrån min mamma. Om jag har ont eller har skadat mig så har hon alltid varit med om värre eller har mer ont. Det har gått så långt för mig att jag inte längre tror på något gällande hennes sk. sjukdomar. Det är verkligen tråkigt att det har blivit så för en dag kommer det att hon verkligen är sjuk och jag kommer inte att tro på henne. Jag måste lära mig att visa ödmjukhet men ändå inte låta det påverka mig.

Jag känner verkligen med honom och det enda jag kan råda honom till i dagsläget är att vara mer egoistisk och tänka mer på sig själv. Då menar jag i alla lägen, men då utan att skada andra. Det skall vara sund egoism utan att förglömma medmänsklighet och det är jag inte alls orolig för gällande honom, han har en medkänsla som många saknar idag. Han har en omtanke som är guld värd och det är egenskaper som jag inte bara värdesätter hos honom utan även älskar.

Jag känner att jag är lyckligt lottad som har en man som lyssnar på mig när jag har problem och jag lyssnar gärna på honom när han har behovet av att dela med sig av sina.

Dagens citat.

”Du ska älska dig själv lite mer än du älskar andra, annars blir du utnyttjad. Men du ska betrakta en annan människa som ett konstverk du inte har rätt att peta i för dina egna planers skull.” Poul Henningsen (1894-1967)

Dagen började med alla dess prövningar, men frågan är om jag skulle klara dem alla.

Inte nog med att vissa trafikanter kör som dårar och tror att dom äger hela vägen, utan att behöva att ta hänsyn till sina medtrafikanter så var bensinen slut på bilen och jag är helt övertygad om att jag rullade in på bensinångerna in på macken, men jag gjorde det med ett leende på läpparna.  I vanliga fall hade jag svurit och varit arg på mig själv om jag ens hade tänka tanken på att jag faktiskt kunde få bensinstopp och det värsta scenarier skulle just vara att få det bara några hundra meter från macken. Idag tyckte jag bara att det vore komiskt och skrattretande – och jag skrattade med.

Tillbaka till min medtrafikant. Jag har alltid varit den som pratat högt och tydligt med mina medtrafikanter som om de skulle höra vad jag sa. Viftade med händerna och gestikulerade så att de ”skulle” förstå mig. Inte idag, trots att jag var tvungen att tvärbromsa för att inte orsaka en olycka. Vanligtvis hade jag blivit fly tokig, gapat och skrikit, men inte idag. Jag skrattade åt honom och fylldes utav en varm känsla – att inte känna behovet av att hävda mig i trafiken – för det gjorde ju han och vad hade han fått för responds innan? Ingen positiv i alla fall och den reaktionen vill jag inte få, varken av mina medtrafikanter eller utav andra medmänniskor.

När jag lite längre fram såg att han gjorde exakt samma sak mot en annan trafikant kunde jag inget annat än att skratta rakt ut, högt och tydligt och då märk väl att jag åkte på bensinånger. Jag skrattade inte av själva händelsen utan av mig själv – jag såg det komiska i mitt tidigare beteende. Jag har inte varit bättre än någon annan, utan betet mig minst lika illa fast på olika sätt.

På eftermiddagen gav Karma mig lite mer att fundera på. Jag fick veta att om jag ville kunde jag börja utbildningen omgående till CNC-operatör. Ja, om mitt nuvarande jobb inte är det som dom utgav sig för att vara och alla papper drar ut på tiden och min ersättning för idag inte skulle vara högre än den jag kommer att få när jag studerar så varför inte… Men så skulle jag ta fram mina nycklar till bilen så trillar ett papper från mitt fack ut ur väskan. Något slog mig att ringa upp dem och fråga dem om den korrekta dagersättningen om jag skulle börja plugga. Till min stora förvåning skulle jag få det dubbla vid dessa studier, jag satt i bilen med en gapande mun. Det var en möjlighet som fanns, men det var inte garanterat att jag skulle få det. Men vad har jag att förlora om jag inte vågar chansa? Jag har hela tiden försökt spela på olika alternativ, ha så många som möjligt på en och samma gång men ändå varit försiktig att det skall vara så säkert som möjligt för att jag skulle hoppa på det. Nu visade det sig att det säkra kortet som jobbet verkade va, inte var alla säkert. Så vad har jag förlora om jag satsar på studierna i 30 veckor? Inte mer än att jag får mer kunskap.

I helgen skall jag fixa alla papper och se till att de kommer iväg till facket så jag får möjlighet att bli prövad att få den höga ersättningen!

Nu kör vi!

Idag har jag lite svårt för att få grepp om dagen. Tankarna har gått kring hur jag skall kunna förmedla mina tankar och känslor. Plötsligt hände det, jag kom över ett klipp på nätet och alla pusselbitar trillade på plats. Nu till hur dagen började…

Jag har nyligen börjat ett nytt jobb, det visade sig att företaget kanske inte är så stabilt som det tycks utge sig för att vara. De slingrar sig och drar ut på tiden med alla papper. Frustration, men tack vare programmet har jag lärt mig att hantera olika situationer och ta allt i rätt ordning och inte rusa iväg och senare ångra mina beslut.

Dagen är verkligen ett perfekt exempel på hur jag har använt mig utav programmets alla slagord.

Lev och låt leva – istället för att attackera och angripa direkt utan en närmare eftertanke valde jag att inte agera alls tills jag hade fakta som var förankrad. Fientlighet hade jag inte vunnit något på.

Det viktigaste först – Jag stannade upp och tänkte till, vad är viktigast innan jag kan gå vidare? Hur skall jag gå vidare? Hur ser prioriteringen ut, vilken turordning skall jag ta det i? Jag gjorde min egen lilla undersökning av företaget kvällen/natten innan, sen var det bara att gå vidare med de upplysningar som jag hade fått.

Ta det lugnt, så ordnar det sig – jag ringde upp myndigheter i tur och ordning allt eftersom jag fick mer och mer information, vissa uppgifter klarnade andra fick mig att rynka på pannan. Arbetsförmedlingen hade ett erbjudande om att börja en utbildning via dem, jag blev sugen, men det skulle innebära att jag måste ta halva fredagen ledig – hur skulle jag lösa det utan att chefen undrade – men jag tog det lugnt det skulle lösa sig.

Släpp taget och låt Gud ta över – jag vet att många har ”problem” med just ordet Gud i programmen och överlag. Det ”fiffiga” med programmet är att Gud kan var det du vill att han skall vara. vissa inom Al-Anon har gruppen som sin Gud, vissa inom AA har sin AA-grup som sin Gud – jag har KARMA och hon visade sin makt för mig ett par gånger idag och berörde mig djupt.

Min oro över utbildningsinformationen löste sig utan att jag ens behövde göra något, jag kände att jag väntade på ett tillfälle, men jag visste inte vad det var för tillfälle… tills det kom. Min chef undrade om jag skulle vara med på utbildningen… Ja, visst svarade jag som hade funnit mig snabbt.

- Jag skall vara med på utbildningsdagen på Arbetsförmedlingen.

- Jaha, nej jag menar den som det andra bolaget har.

- Nej det skall jag inte.

Sen var det slutdiskuterat. En perfekt lösning i en för mig svår situation.

Tack Karma.

Senare under dagen och kvällen har jag funderat lite och saker har känts lite tunga. Jag kände att lite utav en svacka var på väg att komma. Då springer jag på detta klipp som handlar om tacksamhet och hopp. Jag grät till klippet:

Nick Vujicic from razener on Vimeo.

Helt plötslit så insåg jag hur mycket jag egentligen hade och hur glad jag borde vara för det jag har, och att hopp och tacksamhet kommer att lösa det mesta, varför krångla till saker och inte ta dem för vad dom egentligen är. Så jag lovade mig själv att fortsätta i samma stil och göra det som känns bra för mig själv. Det är inte alltid man behöver fatta snabba beslut, utan man kan avvakta och se vad Karma har för planer för mig och hur jag skall lösa dem.

Tack för idag och tack för all lärdom som denna dag har givit mig.

Nu skall jag börja leva och räkna varje dag som ett liv för sig!

Rädsla, den senaste tiden har många av mina stunder gått åt att vara rädd. Rädd för allt och inget. Rädslorna tar upp mycket av min vakna tid, om jag inte drömmer om dem. Den viktigaste rädslan som jag tror många bär på är rädslan att ”förlora”.

Jag är livrädd att förlora!

Vad är det då jag är så rädd att förlora? en svår känsla att beskriva, den väcker så mycket olust och ångest. För att ta ett konkret exempel så är jag livrädd att förlora den man jag älskar. Han ärnykter alkoholist, relativt ny nykter – dryga 3 månaders nykterhet – rädslan att förlora honom är större idag än någonsin. Varför kanske ni frågar er, svaret är enkelt för mig i alla fall. Igår var jag på ett öppet AA-möte tillsammans med honom. Det var många nykomlingar och vissa med sina anhöriga. Jag kände att jag inte nog kunde betona hur viktigt det är att man gör detta resa till ett nykter och sunt liv tillsammans men ändå ge varandra utrymme till att tillfriskna var för sig. Alkoholism är som sagt en familjesjukdom.

Min delning på AA-mötet!

Hej jag heter Monika och jag är både anhörig och vuxet barn – men framför allt medberoende. Jag har en mamma som skåpdricker, hon har två bröder varav den ena är gravt alkoholiserad och den andra är både alkoholist och missbrukare – så ser det ut även längre ner i familjeleden. Jag kan bara säga att jag inte har fått vara barn, utan fått agera vuxen åt dem som har problem. För ett tag sen träffade jag en man, det visade sig att han var alkoholist. Jag gick in i medberoende rollen direkt! Jag tjatade och gnatade, kom med lösningar och förslag – men INGET hjälpte. Jag förlorade hoppet! Jag gick min väg – vi separerade – men det viktigaste av allt var att samma dag som jag gick min väg hittade jag till Al-Anon. Det hjälpte mig, inte till en början – jag förstod inte så mycket då. Men idag vet jag bättre, den dagen jag hittade dit hade jag också tagit det första steget i Al-Anon.

JAG VAR MAKTLÖS INFÖR ALKOHOLEN.

Hans drickande tog i, jag trodde ärligt att han inte skulle överleva, jag var livrädd – att förlora honom – några veckor senare kom telefonsamtalet. Han ville bli nykter! Det var den 16 maj 2010, och sen dess har han varit nykter. Vi har gått sida vid sida, jobbat med oss själva och så skall det förbli. Det är INTE bara alkoholisten som har problem, det har även de som lever med en alkoholist. Man kan inte stå bredvid och fortsätta behandla honom som när han var aktiv, när våra alkoholister förändras – måste vi förändras, sida vid sida, 12-stegsprogrammet är lösningen för både alkoholister och dess anhöriga. Det är inte bara alkoholisten som bär ansvaret, vi är inga helgon! Tack för mig!

Varför är jag då rädd?

Jag är livrädd att inte kunna leva upp till det jag lär. Jag är livrädd att misslyckas! Livrädd att förlora honom för att jag inte lyckas. Idag är det en speciell dag, idag åkte han iväg för att träffa sin sponsor och börja jobba med stegen på ett professionellt sätt. Tänk om han förändras och inser att jag inte är den han vill ha? Att jag inte var den som han hade sett från början? Tänk om jag misslyckas med min egen utveckling och tillfrisknande? Tänk alla dessa tankar om rädslorna att förlora den jag älskar så mycket! Jag ser hans förändringar, positiva förändringar, jag ser den mannen som jag såg då jag blev så galet förälskad i. Han börjar komma fram allt mer, jag älskar att se denna utveckling. Jag älskar honom! Men jag är så rädd… rädd för att vara så rädd…

Jag måste sluta att vara rädd för rädslan!